Kyrkoherde, Fil.mag, Präst, Missionär.
Född 1802-02-09 i Arjeplogs kbfd (BD). [Boukt]
Död 1841-08-06 i Vibyggerå (Y).
 

Levnadsbeskrivning

Arjeplog AI:2 (1772-1826) Bild 32 / sid 37
Kvikkjokk AI:1 (1781-1828) Bild 10 / sid 5

I Lappmarken, på ett nybygge, som hette Buokt, föddes, en vinter, av en fattig hustru ett barn, vilket kort efter födelsen insnördes i en kont - en urhålkad, med skinn överdragen träklabb - varefter nybyggaren kastade konten på ryggen och rände på skidor en mil till kyrkoplatsen Arieplog, för att låta döpa barnet. Det kallades Petrus. Fadren, som hette Laerstadius, hade varit auskultant i Bergskollegium, därefter inspektor vid Nasafjells ruinerade silververk, och nu själv frånvarande, medan hustrun var inhysegäst hos nybyggaren i Buokt. I djupaste armod uppväxte gossen tillika med sin 2 år äldre broder Lars Levi. Då föräldrarna måste vara frånvarande på arbete, blevo barnen fastbundna, det ena vid bordsfoten, det andra vid spiselstolpen. En äldre son, halvbroder till de nämnda, hade upparbetat sig till filosofie magister och komminister i Kvickjock. Han hämtade sina bröder till sig för att uppfostra dem. Petrus var då 6 år gammal. I brodrens hus uppväxte och uppfostrades med gammalmodig stränghet de båda gossarna, tills de kunde intagas på Härnösands gymnasium. Med äkta norrländsk ihärdighet fortsatte Petrus sina studier och blev student. Hans underhåll förvärvades dels genom undervisning åt andra, dels genom anhörigas och andra människors understöd. Från Uppsala begav han sig till fots till Stockholm, där han emottog en kondition såsom informator. Han undergick sin filosofiska examen och blev utnämnd till missionär i Lappmarken. Det var här hans ihärdighet och snille visade honom dessa tavlor av en vild natur och ett utdöende nomadfolk, genom vilkas teckning han vann sin odödlighet inom litteraturen. Otaliga försakelser, beständiga faror omgåvo honom på hans färder bland Lapparna, i ödemarkernas djup, på stormiga sjöar, bland is och snö och oväder. Men han översåg allt med denna förståndiga och lugna blick, som utmärker en beprövad man. Hans bostad var just på själva Arieplogs kyrkoplats. Bland sina mödor och faror behövde mannen en huslig lycka till tröst. Han hade, innan han avreste till Lappland, förlovat sig med ett ungt, älskvärt fruntimmer, och efter ett års vistelse bland lapparna reste han, åtföljd av en Lappsk katechet, till Uppsala för att hämta sin brud. Denna färd varunder han besökte Stockholm, begagnade han för att låta trycka en Lappsk kateches och tillika utgiva en prospekt till sin missionsjournal. Då han återkom till sitt hem med den unga makan, förskräcktes hon för den vilda anblicken av en ödslig trakt, bebodd av armodet och vildheten. Hon bad honom med tårar söka sig en verkningskrets med vänligare omgivningar. Han gjorde emellertid Sverige och den läsande världen kunniga därom, att ibland fjällarna, mellan myrar och skogstrakter, levde ett folk av egna, sällsamma seder, förtryckt och föraktat, men med sinne för religionens sanningar, med rättigheter till skydd och välvilja av överhet och lärare. Hans berättelser i sin journal gjorde djupt intryck på både allmänheten och regeringen. Mången förbättring i förvaltningen, mången befrielse från orättvisa och förtryck har Lappmarken att tacka Læstadius för. Hans minne såsom religionslärare därstädes är högt vördat. Han flyttade likväl ifrån Arieplog till Piteå, där han tjänstgjorde såsom kollega skole, till dess han blev befordrad till Wibyggerå pastorat, där han tillbragte de senaste åren. Petrus Læstadius var liten till växten, men bred över skuldrorna. De något utstående kindknotorna och de tunna läpparna gåvo honom ett karakteristiskt utseende. Men ur hans ögon blixtrade snille. Han talade icke mycket, men hans samtal var innehållsrikt och ofta skämtsamt. Då man såg honom, med en vaggande gång, som påminde om en skogsströvare, skyndsamt ila utför en gata, fann man genast något besynnerligt i hela gestalten. men härdning och inre kraft, än naturlig kroppsstyrka, hade övat honom att trotsa klimatet och mödorna under sitt svåra kall. I hans bröst klappade ett ömt och varmt hjärta. Ingen kan läsa hans berättelser om sitt inres öden, utan att älska den finkänslige och ädle mannen. Hans åsikter av samhället och dess förhållanden voro liberala, och hans tankar om fattigväsendet, utgivna på trycket, andas klokhet och humanitet. Petrus Laerstadius föddes 1802. Prästvigdes såsom huspredikant åt Hovmarskalken De Geer 1826. Missionär i Lappmarken 1827. Han gifte sig 1828 med Carolina Fredrika Hagberg. Deras äldsta dotter Heloisa föddes med en arm. Han blev kyrkoherde i Wibyggerå 1836. Avled därstädes 1841.
Ur Spåret lockar vid källan. Norrbottens prosa i presentation och urval av Åke Leif-Lundgren och Bert Linné (Kantele, 1997): Det finns ett litterärt verk som bättre än de flesta ger en föreställning om hur livet gestaltade sig i Norrbotten förr i tiden. Ett verk så rikt på upplysningar om befolkning, försörjning, religion, kultur, seder, klimatiska förhållanden, kommunikationer och mycket annat att man kan förvåna sig över att det är resultatet av en enda mans arbete. Vi talar om Petrus Laestadius Journaler, två tjocka volymer av roande samtidshistoria från Sveriges norra provins, utgivna i Stockholm hos Zacharias Haeggström i början av 1830-talet. Petrus Laestadius Journaler skrevs långt innan det moderna samhället gjort sitt intrång i norr och de speglar i själva verket en värld som legat relativt oförändrad i århundraden. Det franska ordet Journal betyder bland annat dagbok och Petrus Laestadius verk är egentligen en lång räcka av spontana anteckningar, gjorda under de år han tjänstgjorde som präst och missionär i Lappmarken. Förläggaren som tagit sig an den unge prästens manuskript gjorde ett lyckokast. Journalerna nådde snart stor popularitet och i Lars Johan Hiertas nystartade tidning Aftonbladet rekommenderades de julen 1831 som julklapp till läsekretsen. Petrus Laestadius växte upp i trakterna av Arjeplog, alldeles i början av 1800-talet. I sina Journaler har han lämnat en ganska utförlig beskrivning av tiden. Fadern Carl var av gammal prästsläkt men hade valt en bana som gruvfogde vid silververket i Nasafjäll. När brytningen upphörde, han var då en änkeman i medelåldern, blev han arbetslös, och fick mer eller mindre ofrivilligt söka sin bärgning som nybyggare. I denna nya situation ingick han sitt andra äktenskap, och nu föddes sönerna Lars-Levi, 1800, och Petrus, 1802. Från ett tidigare äktenskap hade han sonen Carl-Erik, född 1781. Petrus Laestadius far hade svårt att klara nybyggartillvaron, och ofta hamnade familjen i ren nöd. I Journalerna ges följande bild av föräldrarnas, och då inte minst moderns belägenhet vid tiden för sönernas födelse. ”Min far var frånvarande större delen av vintern, sysselsatt med att med renar föra ned på landet det lilla som kunde vara att avlåta och tillbyta sig, vad som behövdes, såsom salt och spannmål. Man besinne nu en kvinnas öde, som skulle sitta nästan ensam med små barn hela den långa vintern i skuggornas rike, utan att ens komma till kyrkan eller få tala med någon vän eller frände. Ingen människovarelse finnes uti denna dödens bygd under hela vintern, eller passerar den ens, vilsefarande. Gravens tystnad härskar över hela nejden, om ej till äventyrs vargarnas hotande tjut eller ulvens hemska läte från bergen avbryter den. Här skulle hon vara allt i allom, sköta barn, hushåll, boskapen och göra allt som kunde förefalla.” Situationen förbättrades inte på något avgörande sätt förrän familjen 1808 fick flytta upp till den äldre sonen Carl-Erik, som var komminister i Kvikkjokk. Carl-Erik, en duglig och kraftfull natur, tog nu hand om sina halvbröders fostran och utbildning. Han hade den bestämda uppfattningen att pojkarna behövde härdas för att i framtiden klara livet i det hårda klimatet. ”Carl-Erik Laestadius, själv en man av järn, talade aldrig om försiktighet och aktsamhet för förkylningar, men ofta om klemighet och ömtålighet. Pojkarne fingo springa barfota genom snödrivorna, om de så behagade: inga bekvämligheter i deras kammare. Tidigt om morgonen kom han alltid själv med en eldbrand i handen, kastade den i spiseln och ropade: upp gossar! Inne i rummet var då ibland kallt som ute på marken. Bläcket, det enda våta, som där vanligen fanns, var stenfruset, och rimfrost på sängkläderna, där man andats.” 1820 kunde Petrus Laestadius skriva i sig vid universitetet i Uppsala. För att bekosta studierna arbetade han som informator i en familj utanför staden. Där träffade han sin blivande hustru, den 7 år yngre Carolina Hagberg. 1826 förlovade de sig och efter ett löfte om att nästa år komma tillbaka och hämta henne reste Petrus Laestadius upp till Arjeplog, där han som nybliven lapplandsmissionär installerade sig i det enkla prästbostället. Julen 1827 var det så dags att ge sig av till Uppsala för att hämta bruden. Han hade en resa framför sig på sammanlagt 230 mil med häst och släde. Tidigt om morgonen tredjedag jul gav han sig iväg, välsignad ”under böner och tårar” av en gammal lappgumma som funnit skydd under hans tak. Uppsalafärden är en av de stora och oförglömliga episoderna i Journalerna. Han låter oss följa den i varje strapatsrik etapp. Det är en berättelse om resandets villkor förr i tiden, genom ett väglöst land, farbart bara om vintern, när snön lagt sitt utjämnande golv över marken och sjöarna låg tillfrusna. Den unge brudgummen Petrus Laestadius visste mycket väl att den tillvaro han erbjöd sin hustru var en helt annan än hon kanske haft föreställningar om. Det kan inte ha varit alldeles enkelt att rätt beskriva den norrländska ödemarken för en kvinna som saknade både kunskaper och erfarenheter av den. Kanske tog han till lite i underkant för att inte avskräcka henne från att följa med upp. I vilket fall blev ankomsten något av en chock för Carolina. Så ödsligt, så primitivt hade hon aldrig kunnat föreställa sig att det var. Han berättar: ”Väl hade jag förberett Carolina derpå att hon inte skulle komma till slott och palatser. Men första anblicken av den skrala boningen, den eländiga meubleringen, det alldeles främmande i hela hushållsväsendet, gjorde ett alldeles för starkt intryck uppå hennes sinne: med tårar bad hon, att jag så snart som möjligt skulle söka mig från lappmarken.” Men åren i lappmarken blev många, och äktenskapet sägs ha varit lyckligt. Under tiden som lapplandsmissionär var Petrus Laestadius ständigt ute på resor, än gällde det visitationer, än besök på marknader, för att försälja något han kommit över på jakt och fiske. Hushållet var stort och penningkrävade, i hemmet hystes ständigt folk som behövde en fristad och ett mål mat. Petrus Laestadius officiella yrkeskarriär blev knappast lysande. Genom sin frispråkighet i både tal och skrift stötte han sig med kyrkliga och världsliga myndigheter och när det kom till tjänsteförordnanden förbigick man honom. 1837 tilldelades han, trots allt en, om än obetydlig, kyrkoherdetjänst i en liten församling utanför Härnösand. Han var då trettiofem år, redan hårt sliten, och märkt av sjukdom. 1841, vid en ålder av 39 år, dog Petrus Laestadius. Mycket av det som skildras i Petrus Laestadius Journaler tillhör den svenska fattigdomens mörkaste historia. Svält var en realitet för människorna i norr, Petrus Laestadius visste det, han hade gjort egna erfarenheter under uppväxtåren. Kanske är det därför han kan förhålla sig så sakligt till de realiteter som är förknippade med en. När han berättar om norrlänningens tvång att tillgripa inblandning av bark i brödet under missväxtåren, så är det inte det känslomässiga engagemanget som dominerar utan det praktiska intresset för alla åtgärder den fattige kan ta till för att klara sina närmaste undan svältdöden. Så här berättar han till exempel om hur man tillverkar det mjöl som barkbrödet bakas av: ”Man hugger ut tallen och med en liten spade af renshorn, flår man utav barken. Spaden kallas käckla. Den bark som skall malas till mjöl och tjäna människor till föda, täljes den yttre barken först utav, så att man har endast den vita barken eller bastet kvar. Denna torkas och sönderstötes och males till mjöl, hvarmed icke så litet besvär är förenat.” Tätt på varandra följande missväxtår i Norrland hade väckt en nästan desperat debatt i landet om vad som borde göras. Det talades om att norrlänningarna kanske borde flytta till sydliga orter. Känns det igen? Men Petrus Laestadius polemiserar starkt mot detta, enligt hans mening, rena nonsens. Vad har de sydliga provinserna att erbjuda norrlänningen? frågar han. Jo, arbetsförtjänst, alltså lönearbete. Men där finns ju redan en fattig klass av torpare som slavar på herregodsen. Och vad är i själva verket en torpare? En beständig dagakarl, en slav för, mig främmande, intressen, en kastboll för annan mans nycker! Jag har inte en torva som jag kan kalla min, jag vet att jag inte har någon varaktig stad, att en nyck kan kasta mig från mitt hem. Nej, säger han, norrlänningen har ingenting att vinna på att sätta sin frihet i pant: ”Vi äta maldbröd, vi äta under missväxtår barkbröd, vi få då väl också svälta och lida nöd, men vi hava åtminstone en hugsvalelse i hoppet på tillkommande bättre tider, i medvetandet att vi sitta under vårt eget tak och att vi arbeta åt oss själva, att våra barn och efterkommande skola skörda frukterna av vårt arbete.” Vi har gjort några nedslag i ett verk som totalt omspänner drygt tusen sidor, en nästan outtömlig skatt av ett levande berättande. Vi rekommenderar läsaren att göra egna upptäcktsfärder däri.Petrus Laestadius berättarkonst är framför allt spontan. Den bygger på en frisk och fördomsfri iakttagelse. Utan omskrivningar berättar han om vad han haft inför sina ögon, har läst om, eller från folkmun tagit del av, allt utifrån en sorts osorterad nyfikenhet. Mitt inne i en resebeskrivning kan han hejda sig för att engagera läsaren i något aktuellt ämne, det kan handla om en längre utläggning om dryckesvanor hos vissa nybyggare, eller om tron på övernaturliga väsen hos samerna. Ibland bryter han bara in med någon roande anekdot han råkar komma ihåg. Det är mycket som påminner om det muntliga berättandet, den lediga tonen, nyckfullheten. Petrus Laestadius berättar om en bit av Sverige som hans läsande 1800-talspublik i Stockholm torde ha haft mera fördomar än direkta kunskaper om. Alltsedan 1500-talet hade ju folket i Det norra landet varit föremål för skildringar med en mer eller mindre romantiserad prägel. Petrus Laestadius måste ha varit medveten om detta, liksom det förpliktande som låg i hans rika utrustning. Han var ju både en studerad, en lärd som kunde umgås vid akademierna, och en son av det fattiga Norrbotten, som obesvärat kunde röra sig bland nybyggare och samer, vars språk han behärskade till fulländning. Han var lapplandsmissionaire, som det hette, skulle sprida kunskaper till människorna ovan den ”civiliserade världen” om den kristna läran, skulle bekämpa svårutrotliga hedniska seder. Men den viktigaste ”missionärsgärningen” var kanske ändå den han bedrev i motsatt riktning, genom Journalerna. Där berättade han om det bortglömda landet i norr, om människorna som levde där, samer som nybyggare, och om den rika kultur de tillsammans representerade. Till sist en litet längre episod som inte minst visar hur fysiskt krävande och dramatiskt laddad tillvaron kunde te sig för den kringresande lappmarksprästen. Hårda fysiska ansträngningar hade för övrigt alltsedan ungdomen varit en ganska självklar del av hans tillvaro. Under gymnasieåren i Härnösand, hände det mer än en gång att han skidade den långa vägen till Uppsala för att tentera av något ämne i sin examen. Vid det tillfälle det här handlar om ska Petrus Laestadius gå till fots från prästbostället i Arjeplog till Arvidsjaur för att hålla gudstjänst. Han vet att en betydande del av vägen kommer att gå över de tillfrusna sjöarna, och tänker, att hade han nu bara haft skridskor skulle färden ha varit lätt, men i hela Arjeplog går det inte att uppbringa ett komplett par. Han måste alltså gå över isarna, som nu vid Allhelgonatid är långt ifrån säkra. Ryggsäcken stramar hårt om den tjocka renskinnspälsen och han tänker att far han nu genom isen så är det för sista gången. När han skiljs från hustrun besvär hon honom att inte gå på sjöarna sedan det blivit mörkt. Men vandringen tar mycket längre tid än han beräknat och när det mörknat befinner han sig likväl mitt ute på isen. På vissa ställen är den alldeles klar och speglar stjärnhimlen. ”Som jag nu gick rakt utåt sjön, såg jag med en viss farhåga en alldeles klar rymd för mig, i vilken stjärnorna speglade sig livligare än vanligt. Jag gjorde ett ögonblicks halt: hur kommer det sig att stjärnorna tindrar med ett nästan darrande sken! Tänkte jag. Ack! Jag har ju stigit på så många klara fläckar förut, varför gruvar jag mig för denna? Så steg jag till i - öppna sjön: Det var den vida klara rymden, det var det som stjärnornas darrande sken ville varna mig för, om jag blott förstått det!” I fallet tänker han på lädersäcken med öppning ovantill han bär på ryggen, en dödsfälla om den vattenfylls: ”Hade den blivit fylld, så hade den med sin tyngd snart dragit mig åt botten. Ännu, utan all häpenhet, vände jag mig om till isbädden och sökte att komma upp, men förgäves: packningens tyngd hindrade mig att skjuta och klänga mig upp. Då försökte jag taga av mig packningen – det var också fåfängt. När jag på torra landet icke kunde få den av på annat sätt, än att tillika avkläda pälsen, huru var det då möjligt i sjön! Pälsen åter var likasom fastklibbad vid kläderna: jag hade en verklig Nessusklädsel på mig.” Var det verkligen meningen att han nu skulle dö, frågar han sig. Han drabbas av svår ångest, tänker på allt han har ogjort, på allt det nyttiga, goda, som skulle gett hans liv ett berättigande inför Den Högste. Tankarna avlöser varandra medan kylan bemäktigar sig hans lemmar, kanske måste han inse att detta är slutet: ”Det rann mig i sinnet att jag ju kunde krypa under isen för att göra slut på saken i en hast. Men försynen, som hade bestämt för mig ännu några flera levnadsdagar, hindrade denna tanke att gå i verkställighet. Hoppet om livet upprann åter plötsligt i min själ. Jag började simma längs efter isbädden västerut under innerlig bön till Frälsaren att han måtte utsträcka sin mäktiga arm och rycka mig ur dödens svalg. Snart blevo ock mina böner hörda. Jag kom i en bukt av isen som böljorna urholkat: där stödde jag ena armen på den yttre iskanten och vältrade mig upp på isen. Jag kan ej beskriva vilka känslor som genomströmmade mig, då jag nu fann mig återgiven åt livet. Det var Guds verk, det var ock blott inför honom jag kunde utgjuta mig.” Räddad ur dödens svalg, men prövningarna är ännu långt ifrån över. Innan han når stranden har han fallit ner i ännu en vak, där vattnet denna gång dock bara når honom till hakan. När han tagit sig upp på isen igen inser han att han har en hel mil att gå landvägen till närmaste bebyggelse i de genomblöta kläderna, som börjat förvandlas till hårt pansar i kylan. Alternativet är att åter bege sig ut på isen med destination Kahlön, en holme mitt i sjön, där ett antal nybyggare bor. Efter en vandring i skräck för att åter hamna i det iskalla vattnet ser han äntligen eld som lyser från fönstret i Kahlö nybygge. Petrus Laestadius, alltid lika igenkänd, alltid lika välkommen, gör sin något överraskande entré hos nybyggarparet: ”Glädjen visade sig som vanligt på det goda folkets ansikten, när de sågo mig stiga inom dörren, men förbyttes snart i ett uttryck av fasa, när de kastade ögonen på mina isiga kläder. – Herre Gud! jag tror att ni har varit i sjön! Ja, svarade jag, jag kommer från själva dödens famn, och att jag nu befinner mig här, det är ett Guds under: Blott igenom hans synnerliga nåd står jag ännu bland eder, - Ja, ni skall väl en sådan ändalykt få till sluts, så länge ni håller uppå att fara på det här viset, sade Nybyggaren, och bad sin hustru skynda att skaffa in torra kläder och koka upp mjölk åt mig att dricka.”

Gifte och barn

Gift 1828-02-25

Karolina Fredrika Hagberg. Född 1809-01-10 i Uppsala domkyrkoförs (C).
Död 1879-10-09 i Resele (Y).

Petrus Patrik Laestadius. Född 1802-02-09 i Arjeplogs kbfd (BD). [Boukt] Död 1841-08-06 i Vibyggerå (Y). Kyrkoherde, Fil.mag, Präst, Missionär.
f Karl Laestadius. Född 1746-06-06 i Arjeplogs kbfd (BD). [Silbojokk] Död 1832-03-17 i Arjeplogs kbfd (BD). [Jäckvik] mältare och bergsfogde vid Nasafjäll.
ff Johan Johanni Laestadius. Född 1700 i Arjeplogs kbfd (BD). [Silbojoll] Död 1755-09-13 i Arjeplogs kbfd (BD). Kyrkoherde i Silbojokk och Arjeplog.
fff Johannes Laestadius den äldre. Född 1664-01-30 i Arjeplogs kbfd (BD). Död 1730 i Silbojokk (BD). ffff Johannes Nicolai Laestadius. Född 1615 i Ytterlännäs (Y). [Lästa] Död 1697-03-13 i Arjeplogs kbfd (BD).
fffm Anna Andersdotter Brenholm. Född 1638 i Piteå kbfd (BD). Död 1697-12-26 i Arjeplogs kbfd (BD).
ffm Brita Norea Fjellström. Född 1667. Död 1753-03-03 i Arjeplogs kbfd (BD). ffmf Erik Petri Noræus. Född 1618 i Nora (Y). Död 1697-02-.. i Arjeplogs kbfd (BD).
ffmm Barbro Persdotter. Född 1620 i Piteå stadsförs (BD). [Klumben] Död 1682 i Arjeplogs kbfd (BD). [Silbojokk]
fm Katarina Gran. Född 1718 i Lycksele kbfd (AC). Död 1796-04-02 i Arjeplogs kbfd (BD). fmf Olof Gran. Född 1688 i Lycksele kbfd (AC). Död 1759-04-04 i Nederkalix (BD). Kyrkoherde i Lycksele och Nederkalix.
 
 
fmm Elsa Hernodia. Född 1699 i Umeå stadsförs (AC). Död 1759 i Lycksele kbfd (AC). fmmf Lars Andrea Hernodius. Född 1658-03-11 i Boteå (Y). [Boteå Prästgård] Död 1729-04-29 i Burträsk (AC). Kyrkoherde.
fmmm Anna Hillman. Född 1660 i Brunflo (Z). Död 1729 i Burträsk (AC).
m Anna Magdalena Johansdotter - Laestander. Född 1759-06-20 i Sorsele kbfd (AC). [Örnäs] Död 1824 i Arjeplogs kbfd (BD). mf Johan Hansson. Född 1730-10-03 i Sorsele kbfd (AC). Död 1811-07-13 i Sorsele kbfd (AC).    
 
   
 
mm Katarina Larsdotter Laestander. Född 1736-08-20 i Arjeplogs kbfd (BD). Död 1828-03-24 i Sorsele kbfd (AC). [Gauträsk Örnäs] mmf Lars Olofsson Laestander. Född 1701 i Arjeplogs kbfd (BD). Död 1782 i Arjeplogs kbfd (BD). [Kaskjaur] Länsman Klockare.
mmff Olof Johansson Laestander. Född 1672-04-04 i Arjeplogs kbfd (BD). Död 1765-03-05 i Arjeplogs kbfd (BD). Klockare.
mmfm Karin Larsdaotter Ragnius. Född 1684 i Arjeplogs kbfd (BD). [Silbojokk] Död 1749 i Arjeplogs kbfd (BD).
mmm Anna Christina Granberg. Född 1714 i Sorsele kbfd (AC). Död 1808 i Arjeplogs kbfd (BD). [Kaskjaur] mmmf Sigvard Mårtensson Granberg. Född 1682 i Sorsele kbfd (AC). [Gran] Död 1731-07-20 i Arvidsjaurs kbfd (BD). [Storavan]
mmmm Gertrud Danielsdotter Edin. Född i Åsele (AC). Död 1724 i Arjeplogs kbfd (BD).

Personregister    Efternamnsregister    Ortsregister